Vi är tillbaka i Stöten igen. Årets sportlov blev ombokat från Idre till Stöten i sista minuten eftersom det visade sig att Max kompisar skulle hit. Som vanligt var bilresan kanske det största orosmomentet och vi laddade upp med lekplats-idéer med en timmes mellanrum för att ha lite olika alternativ till pauser till hands. Funkade bra i år också, och Västerås och Ludvika röstades fram till favoriter.
Vi hade även ett planerat stopp i Rörbäcksnäs för att handla de sista färskvarorna, och då blev lekmöjligheterna lite mer naturliga. Snödjupet hade ökat ett par decimenter 🙂
Så var vi tillslut framme. Stugan som vi hade hyrt hade en vidunderlig utsikt över fjället. Max och hans kompisar åkte tåg och buss eftersom alla inte fick plats i bilen. Det visade sig inte helt smärtfritt eftersom tåget råkade ut för tekniska fel vilket gjorde att anslutningsbussarna inte väntade osv. Så de anlände ett antal timmar senare :-/
Första skiddagen var det lite nervöst i lägret. Hur var det nu man gjorde? Och liften? Hur kommer man på, och framför allt, hur kommer man av? Men vi tog det lugnt och metodiskt och började i grön barnbacke med knapplift. Först ett par åk från första “avstigningsplatsen” för att sedan köra hela backen. Framåt eftermiddagen hade trion kaxat till sig lite och ville upp till toppen. Så det blev sittlift upp för att sedan åka Mormors Störtlopp ner (grön backe). Gick kanonbra. Victor hade lite otur med sina skidor dock, uthyrningen hade nog slarvat med inställningarna för de löste ut så fort han gjorde lite skarpare svängar. Men när vi väl kom på det så kunde vi bättra på justeringarna lite 🙂
Stötens maskot, Vargy, brukar dyka upp lite här och var i backarna. Vi hade turen att stöta på honom en solig eftermiddag, och Victor höll nästan på att sätta i halsen när jag ropade “Kolla, där är Vargy!”. Han trodde förståss att jag ropade “Kolla, där är en varg!”, och man kunde riktigt se hur han stelnade till innan han insåg att det var Vargy 🙂 Kramkalas blev det i alla fall.
Knappliftarna bemästrades relativt lätt, och sittliftarna likaså. Sista steget var att ta sig an ankarliftarna vilket kan vara lite knepigt. De är rätt tunga och inte helt lätta att hantera. Tursamt nog (för föräldrarna) så tar vi oss runt i hela systemet utan att behöva åka ankarlift utom vid en liten passage när vi skall ta oss hem från bortre delen av systemet. Två föräldrar skall alltså få upp tre ungar. Tidigare år har Max kunnat assistera, men han var upptagen med annat, så första gången fick Pappan åka upp med Hugo som sedan fick stå och vänta på att Pappan åkte ner och resten av gruppen kunde åka upp.
Hugo verkade vara riktigt stabil med ankaret, så andra gången frågade vi honom om han inte kunde åka med ett ankare själv, vilket han själv också tyckte var spännande. Det hela gick kanonbra och Hugo var mycket stolt efteråt!
Vad är väl skidåkning utan en backpaus med varm choklad?
…och en öl till Pappan 🙂
Vi har övat på mycket, att ploga som en glasstrut, att åka på glasspinnar (parallella skidor), göra stoppsladd, och naturligtvis åka som en köttbulle. Nånting som var speciellt roligt var ju när man fick lämna pisten och köra i skogen. Här är ju ett litet dilemma (som förälder) att det står en del träd i vägen som kanske inte alltid är så hälsosamt köra in i. Men det gick jättebra så länge man väljer partier där skogen är gles 🙂
De gröna backarna blev till slut lite för enkla, så vi gick vidare till att mestadels hålla till i blå backar. Det var en mycket stolt trio som en dag åkte ner för en röd backe och konstaterade att ingen hade ramlat!
Max och Benjamin såg vi inte så mycket av i backarna, de höll sig mestadels i svarta områden, eller i funparken.
Vi hittade även en del preparerade banor som var roliga att åka i. Här side-by-side, men alla ville förståss åka på samma bana. Och det var kanske tur för vi brukar inte uppmuntra tävlingsmomentet så mycket för att slippa dålig stämning…
Det fanns även en skicrossbana, och här växte kanske hornen ut en aning, för alla tre satsade hårt, kanske lite för hårt 🙂
På väg hem efter en förmiddag i backen
After-ski! Föräldrarna njuter av utsikten, barnen njuter av paddan
Vilken härlig fjällvecka vi fick! Vädret visade sig från sin absolut bästa sida, i alla fall i början av veckan. Två sista dagarna drog någon slags storm in och toppliftarna var avstängda, men vi hade ändå fått så mycket härlig åkning så det spelade inte så stor roll.
Man kan ju inte heller låta bli att tänka tillbaka lite på hur det var när vi var i Stöten för två år sedan. Ryggen kändes inte alls lika härjad i år när man inte längre behöver lyfta upp omkullramlade ungar i tid och otid 🙂