I år begav vi oss till Sälen/Stöten. Länge velade vi om vi skulle åka eller inte med tanke på pandemiläget, men ett par dagar innan planerad avfärd känndes det som att vi kunde genomföra denna resa på ett säkert sätt. Egen bil, eget boende, online matbeställning, och med detta skulle vi förmodligen vara mer isolerade än om vi stannat på hemmaplan. Upplägget i backen/liftarna var även bra utfört så någon trängsel var det inte.
Ingen av oss hade varit i Stöten förut, så det var spännande för både stor och liten. Max gav sig direkt ut i den svartare delen av pisterna, och trillingarna fick börja på åkbandet vid minibacken. Det var ju jättespännande att både åka på bandet och lite småläskigt att åka ner för backen. Ingen var dock speciellt rädd och kastade sig ner för backen med varierad förmåga att svänga / bromsa.
På måndagen började skidskolan för trillingarna och de var anmälda i grön (lättaste) gruppen. De var lite blyga för skidläraren i början, men det lossnade efter första dagen. Mamma eller Pappa fick dock vara i närheten, för att bli lämnad helt och hållet på skidskolan – nä så långt var de inte riktigt beredda att gå 🙂
Men å andra sidan fick vi tillfälle att stå och titta hur deras skidåkning utvecklades. Och det märktes från dag till dag att de blev bätte och bättre och redan efter 3 dagar behärskade de både att åka knapplift och att svänga sig ner för en grön backe. För att enklare hålla koll på vem som är vem satte vi på dem hjälmfrisyrer i olika färger: Hugo (blå), William (orange) och Victor (grön).
Det blev således tur för hela familjen att åka tillsammans. Här upptäckte Mamman och Pappan att det gällde att vara förberedd på alla eventualiteter. Enklast blev att en fick vara med till fots, och en på skidor, men i slutet av veckan kunde vi alla stå på skidor samtidigt. En vuxen behövde vara längst fram och visa när det var dags att gå av, och en längst bak för att fånga upp de som eventuellt ramlade av. Sen var det bara att hålla tummarna att alla tre inte ramlade av för då blir det stökigt.
Hur som helst så gick det jättebra, och de var faktiskt rätt stabila i liften och det inträffade bara en gång att någon ramlade av så man fick ploga tillbaka i liftgatan…
Även Max hade sin roll i skidutbildningen. Det kan ju vara lite knivigt att förstå hur stora svängar man skall göra och att hitta en bra åkbana, men här visade Max förtjänstfullt hur det skulle gå till och trillingarna tyckte det var superkul att åka efter Max.
När skidskolan var slut på fredagen hade alla tre blivit riktigt duktiga på att åka. Man kunde nu utan problem ta med dem upp i liften på egen knapp och sedan låta dem åka ner. När de åkte alla tre tillsammans kunde dock tävlingsinstinkten lätt ta överhand och åktekniken kom i andra hand… (först ner vinner) Vi körde därför även med dem individuellt så de kunde koncentrera sig på själva åkandet.
Här är William som åker sitt sista åk innan det var dags att åka hem.
[…] kan ju inte heller låta bli att tänka tillbaka lite på hur det var när vi var i Stöten för två år sedan. Ryggen kändes inte alls lika härjad i år när man inte längre behöver lyfta upp omkullramlade […]